Gick och funderade lite förut över om jag tyckte hon var värt allt krångel, förra veckan när vi sågs hade jag så svårt att "vara där" min tankar fladdrade runt och jag tänkte mycket på mammas dumma reaktion (dumma fördomar!). Men igår när jag åkte hem till henne var det verkligen värt det. Spelar ingen roll vad mamma tänker, Hon ÄR värd besväret.
Idag har mamma varit normal igen, inte alls kall eller så, och jag, svag som jag är kan inte vara arg på henne, jag vill bara att allt ska vara bra och trevligt hemma, jag måste ju ändå bo här. Så vi hade trevligt vid middagen ikväll och jag kvittrade på om att jag ska provjobba på fredag. Vilket är jättebra, för om jag lyckas få nån slags anställning där skulle jag kunna hoppa av skolan (en folkhögskola) och jobba och ägna mig åt musik på fritiden i vår. Vilket är precis vad jag vill.
Jag vill skriva lite om henne också. För jag tänker mycket på henne. Hon är så väldigt olik mig, mer andlig, vilket jag tycker är jättekul, att ha nån att prata tro med, för mina vänner är så väldigt profana (kan man säga att en person är profan?).
Hennes händer är mindre än mina också. Och så är hon söt. Väldigt söt (fast hon kanske skulle föredra att jag skrev cool eller snygg eller nåt). Cool. Snygg. Bäst.
more to come...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar