Regn

Jag tänker inte dra hela veckans ångest just nu, det får bli senare i helgen. Men jag tänker beskriva känslan av att sent på kvällen efter att inte ha sovit ut ordentligt på några dagar, efter att ha sovit på tåget hem från honom traska från tåget genom förorten hemåt med riktigt bra musik i hörlurarna. Det är jättemörkt, det har regnat hela dagen, jag hade jobbat hela dagen också, och tvingats cykla runt i regnet.

Jag går den vanliga vägen och vill egentligen bara sova, men har lovat bästa grannen att vi ska prata lite, hon har varit ute och behöver ventilera sina knäppa relationer. Jag är riktigt nära nu, och när jag svänger in på min gata, samma gata som jag svängt in på hela mitt liv, ser jag grannan komma ut. (rättaresagt, ser hennes sensorlampa tändas och släckas och vet att hon kommer runt hörnet). Ser henne fälla upp sitt paraply, och sen bara kunna slappna av. För sådär har det alltid varit, jag har alltid det att komma hem till. Samma trygga gata, samma trygga vän, som inte dömer, som jag inte dömer utan bara våran problemfria relation.

Vissa dagar är det mer värt än all annan kärlek. Kärleken till grannen.