Onsdagen

I onsdags var jag ute, kan man säga, det var lite speciella omständigheter. Men hursomhelst var folk där för min skull. Han var där med sin kompis, killen i min klass som stöter på mig va där, och min barndomsvän, flickan från USA var där.

Direkt efter själva tillställningens höjdpunk som genomfördes av mig och "min" grupp, sprang jag ut i publiken och började leta efter vännerna. Sprang runt och bara pratade med alla istället för att plocka undan!!! Varför gjorde jag så? 2 öl? Provet som jag lyckades få IG på innan, eftersom jag var tvungen att springa iväg till tillställningen? Bråket med mamma om att jag lyckades missa mer än halva provet?

Jag vet verkligen inte, jag vet bara att jag är SÅ himla ångerfull. För jag är inte en som person som struntar i sånt. Och det var verkligen inte meningen, jag tänkte inte alls. Och nu ska vi ha möte, och klart det kommer tas upp och jag har så mycket ångest över det redan att varje gång jag tänker på det får jag en klump i magen. Vad för man? Vad säger man?

Efter det där iaf, så satt jag och drack öl med honom och hans kompis. Vi satt där länge, och han var väldigt deprimerad, så jag och hans kompis försökte pratade lite uppmuntrande osv. Sen kom 2 i gruppen förbi, 2 killar. Den ena satte sig brevid mig, den andra fick sitta i min stol, vilket resulterade i att jag satt i hans knä. Inte värsta grejjen, men vi höll och också varandra i handen, vilket Han såg. Och även det andra gruppmedlemmen såg.

Jag gick sen på kvällen, skulle ju träffa henne. Killen som satt i mitt knä, låt oss kalla honom Oscar för enkelhetens skull, gav mig en kram bara, inga konstigheter där. Jag sa hejdå till Honom och hans kompis också och gick iväg till bussen där Hon skulle möta mig. Det var sent så vi åkte bara hem och sov typ. På natten, ca kl 3 fick jag ett sms från Honom där de stog att han ville säga upp kontakten för att vi sårade varandra för mycket. Jag skrev bara att jag skulle ringa honom dagen därpå.

Jag ringde Honom, vi pratade, han hade inte gått till jobbet den dagen, och hade blivit svartsjuk när jag höll Oscar i handen. Han är verkligen deppig. Vi bestämmde oss för att ses på fredagen ändå. Vi sågs och det var jättemysigt, han var deppig som vanligt, men han vill fortsätta ses, så det var ju bra!

Den andra killen som såg at jag och Oscar höll varandra i handen, sa tydligen till Osacar sen att det inte var ok eftersom vi är i samma grupp. Knäppt.

Igår träffade jag även flickan från USA. Hon är en barndomsvän till mig och vi inte setts sedan vi gick i 4:an och hon flyttade till USA. Innan dess var vi bästisar! Men det var ju såklart jättekul att ses och prata. Hon var jättetrevlig.

Förutom brutalångest inför gruppmötet idag där jag kommer bli brutalt utskälld, få massa ångest och bara vilja gråta har jag inget annat att skriva om för tillfället. Så hejdå.